Inom dagens globala och industriella kapitalism är det fullständigt normalt att flytta produktion, service och snart även forsknings- och utvecklingsarbete till låglöneländer. Samtidigt framstår de urbana och tätbefolkade områdena alltmer som framtidens epicentrer för innovationskraft och kontaktytor för den nätverksbaserade ekonomin. Storstaden har blivit har blivit platsen där den ekonomiska välfärden produceras, konsumeras och egentligen utspelas. Som följd av denna utveckling har landsbygden blivit en rekreationsyta och en subventionerad bakgård till den nya kunskapsindustrin.

Dale Sko Hacks utgångspunkt är att undersöka hur dessa tendenser kan bemötas från globaliseringens lokala bakgård, från ett lågt perspektiv bortom de stora marknaderna och kreativitetens metropoler. Att försöka se med andra ögon för att finna sätt att ta till vara de specifika möjligheter som finns i välfärdsstatens kölvatten, i det lokala, och i den arbetskraft som nu ersätts av lågutbildade arbetare på andra sidan jordklotet. Genom att arbeta i välfärdsstatens periferi kan andra värden skapas som fokuserar på mikronivån och små samarbeten. Detta kan ge större flexibilitet och en dynamisk produktionsprocess till den lokala industrin med ett nytt språk och nya uttrycksformer. Att hitta nya roller och gränssnitt på en lägre nivå för hur design, kreativitet och produktion kan arbeta närmare varandra.

Kan man tänka att det efemära modet kan fungera som katalysator i en process där nya värden produceras och arbetsstrategier utvecklas som svarar mot den globala modescenen och dess marknad?

Sedan Marx och speciellt den kritiska teorin har modet fått stå som kapitalismens förförande yta där vi låter oss luras av dess skimrande fetischvärde och förföriska lyster. Det kan också tyckas lustigt att en bransch som ofta kommit att förknippas med barnarbete i Asien nu skall försöka rädda en av de sista dropparna produktion vi har kvar i Norden. Men modet är också en spelplan för djupare processer och har som vårt andra skinn möjligheter att förkroppsliga värden som är centrala för vår självförståelse i det västerländska samhället av idag. Genom sin benägenhet att suga åt sig av projektion och reflektera många värdesystem samtidigt kan modet också visa på att andra möjligheter till produktionen av dessa värden. Möjligheter som kan rymmas inom områden vi dömt ut som alltför tätt knutna till kapitalismens huvudfåra.

Dale Sko Hack är en workshop som försöker fördjupa förståelsen av det spänningsfält som uppstår då ett globalt modesystem möter det lokala och utvecklar ett förhållningssätt till hur denna problematik kan omformuleras. Platsen var Dale strax norr om Bergen i en fabrik med över hundraåriga rötter som för tjugo år sedan sysselsatte över 250 arbetare men idag endast ett dussintal som producerar enstaka skomodeller för myndigheter men även en liten samling folkdräktsskor. Workshopen samlade sex etablerade norska modedesigners som redan var kopplade till modesystemet genom egna märken och uppmärksammade visningar. Tillsammans med en skomakarlärare, modefotograf och stylist arbetade de tillsammans i fabriken under tre dagar, inte bara med att producera skor utan också med att producera det som är modets kärna – myten.

För att kunna skapa nya förutsättningar för en lokal produktion måste vi tänka oss den industriella produktionen utifrån ett annat perspektiv. Även om Dale Sko gör skor med ett markant inslag av manuellt arbete och stor hantverksskicklighet är ändå grundstrukturen av arbetet linjär och skomodellen en materialisering av en designskiss skapad tidigt i produktionsprocessen som sedan följs slaviskt för att massproduceras i identiska kopior vid ett löpande band. Egentligen ett arbete som reproducerar en maskins arbetsmoment från det att maskinen reproducerade människans. Likaså kräver oftast nya modeller av skor ganska stora investeringar i form av nya läster, stansjärn och maskindelar, något som Dale Sko inte kan ta fram i en handvändning.

Projektets utgångspunkt blev därför att utforska möjligheten att utveckla de specifika värden som kan produceras i förhållande till modet. Speciellt en metafor kändes aktuell och användbar; ”hacking”. Denna term förknippas generellt med datorvärden och beskriver ett manipulerande förhållningssätt för att förändra program efter eget önskemål. Men detta förhållningssätt kan också tillämpas på andra funktioner i samhället där metoden snarare handlar om transformation än radikalt och storstilat uppbrott. Hackandet finner vägar att ändra i mjukvarans kod och programmets sammansättning av funktioner istället för att ge sig in på datorns hårdvara. Detta sker via manipulation och modulering av operationernas kod och tar ofta oväntade vägar som bryter mot de förprogrammerade intentionerna inom systemet.

Likaså kan man arbeta med en fabrik. Genom att handgripligen bryta upp produktionsmönster och arbetsmoment, exempelvis genom att använda maskiner på ”fel” sätt, kan hantverksskicklighet få en mer framträdande roll i produktionen och göras synlig i slutprodukten. Produktionen förs på detta sätt närmare handen och dess omedelbara handlingsfält. Delegerande av designmoment till producenten skapar på detta vis utrymme för variationer i små kollektioner. Med icke-linjära sammansättningar kan man på en modell införa slumpartade moment och ge varje par ett unikt utseende men fortfarande vara från samma materiella modell. Således kan produktionsprocessen undvika automatisering och alienering och istället erbjuda rum för en yrkesmässig stolthet genom att det unika tas fram och exponeras i varje produkt. Detta förutsätter visserligen en produktion i liten skala och limiterade upplagor men det är ju det vi talar om här på Dale Sko.

Hackandet liknar på så sätt William Morris utopiska experiment med produktion inom Arts and Craft rörelsen där han ville bemöta arbetarnas alienation och massproduktionens urholkande av estetisk kvalitet genom att propagera för en återgång till skråväsendet. Förvisso gjorde han även kläder i sin medeltidsinspirerade ”aesthetic dress”, men han var fortfarande den ensamme författaren bakom designen. Hackandet handlar inte om att förkasta hela operativsystemet på Dale Sko utan istället om att bryta in i massproduktionen och expandera producentens utrymme för inflytande. Inte bara inflytandet i designen generellt, som ofta är modellen i ”participatory design”, utan i varje unik produkts utformning. För att använda en annan datormetafor; att låta arbetet gå från en passivt reproducerande arbetsprocess av RO, Read Only, till en aktiv R/W, Read/Write. Det vill säga inte bara läsa designerns färdiga instruktioner utan också själv vara medförfattare till varje kopia.

Dale Sko Hack handlar således inte bara om en omformulering av hur post-industriell produktion kan gå till utan är även ett undersökande av hur en ny designroll inom modet kan utvecklas. I denna roll är formgivaren inte bara nära produktionstekniken och arbetsprocessen utan också medskapare av gränssnitt och små offentligheter där designdiskussion pågår och förhandlas fram. Detta innebär att den slutliga designen inte är på förhand given eller uppstår självständigt i formgivarens huvud. Istället blir den till genom ickelinjära gemensamma processer där det lämnas ett brett aktionsfält för spontanitet för alla inblandade i processen som har en dialogisk struktur. Båda parter är med i ”hackandet” och påverkar de flöden och energier som pulserar genom produktionen. Producenten blir alltså aktiv deltagare och co-designer till produkten där varje bit kan vara unik och modulär och inte en Fordistisk massproduktion där en färdigritad modell reproduceras i ett oändligt antal exakta kopior. I modesammanhang är detta ovanligt då designerns roll ofta är lik den klassiska konstnärens; ett ensamt geni som med magiska fingrar förvandlar död materia till högtstående myt som konsumenten sedan köper sig in i. Precis som inom konsten är det sällan vi får höra om assistenternas inflytande i processen.

Hackandet är inte en omorganisering eller en rationaliseringsprocess utan ett medvetet införande av modulär delaktighet och transparens i produktionens flöde som samtidigt skapar större handverksmässigt avtryck i produkten. Genom att fabriken är så liten utför alla arbetare varje moment i produktionen och på detta vis skapas en direkt överblick och möjlighet till påverkan av designen. Co-designen får på detta vis ett verkligt ansikte och avsändare i en process som inte är så uppstyckad som i vanlig löpandebandetproduktion. De modedesigners som deltog i hackandet sökte alla just definiera ett extra värde som ”norska” formgivare och hade alla en nisch på denna nivå, även globalt. Detta utgjorde också projektets grund då samarbetet med Dale Sko passade den typ av projicering de sökte för sina produkter. Således kan ”made in Dale” i modesammanhang betyda mer än teknisk funktion och gott hantverk utan också rent mytiska föreställningar om livsstil, fjordar och midnattssol. Liksom nu också en process för unika skomodeller. Hade det handlat om industripumpar hade samma förhållningssätt inte varit lika framgångsrikt.

Under processen arbetade en av designerna, Siv Stöldal, med en herrsko där hon utgick från en befintlig modell från fabriken men bytte material till vitt skinn, canvas samt ett perforerat foder. En annan typ av sula sattes till skon och snörhålen ändrades något. Likaså utvecklade hon en teknik av manuellt utstansade mönster kring hälen på skon tillsammans med den dagliga ledaren på fabriksgolvet. Varje par kommer att få ett unikt utseende fastän hela processen utom själva utstansandet är densamma som tidigare, en varsam avvägning mellan eget uttryck men samtidigt behålla Dale Sko eget uttryck. I varje par finns också avsändarnas namn från den kollaborativa processen. Arne och Carlos förvandling av en traditionell modell där sömmarna mellan skons delar exponerade en kant från fodret gav den ganska anonyma uniformsskon ett mer klassiskt gangsteruttryck och blev omedelbart mer vågad. Dessa förändringar låter ganska anspråkslösa men förändrade radikalt fabrikens synsätt på sin roll i produktionsprocessen som duplikator av en på förhand given skiss.

Men inte bara den materiella produktionen förändrades utan också det sätt som formgivarna normalt arbetade med sin mytiska modeproduktion. Genom att koppla deras kanaler och energi från modesystemet direkt till skoproduktionen skapades andra förutsättningar för hur skorna från Dale Sko skapas, både i bemärkelsen att modeller från Dale Sko nu blir mode (i systemets ögon) och visas på modeveckan i London, men också att de små kollektionerna och variationen faktiskt införde en annan typ av stolthet för Dale Sko. Denna uppskattning kan vara kortvarig och försvinna då det lokalmediala ljuset på fabriken slocknat, men kan ändå vara en injektion av hopp i en fabrik som bara synts i media de sista åren då de tvingats avskeda ytterligare personal. Istället för att vara en relik från modernismens och industrialismens gyllene tid kan nu fabriken också vara en framtida stolthet, en mötesplats mellan den globala modeindustrin och den småskaliga och lokala produktionen. De kan båda mötas för praktisk dialog i ett litet designrum och ett oväntat aktivitetsfält. En liten offentlighet där de tillsammans kan skapa specifika värden, materiella, ekonomiska och mytiska, som de båda tillsammans känner är deras.

Dale, en liten ort på Norska landsbygden med 1500 invånare, är således inte längre bara en plats där modets signaler kan läsas i de långvägas distribuerade modemagasinen utan där det nu också skrivs. Inte en plats där modet uppspelas utan också där det numera medproduceras.

Otto von Busch